I fredags rockade jag och klassen sockorna. Jag hade inte hunnit säga till alla vad som gällde och varför vi skulle göra det, ändå lyckades mina härliga elever rodda hem projektet.
Att vara lärare är inte alldeles lätt i dagens läge, vår arbetsbörda har blivit så mycket tyngre på några få år. Arbetsuppgifterna har utökats och många barn har minimal tid med sina föräldrar, vilket resulterar i en sorts självuppfostran. En ständig jakt på pengar o status, samt många fritidsaktiviteter för barnen resulterar i en lärandemiljö i skolan som är allt annat än optimal.
Jag har också ett trasigt barn. Nu till veckan ska jag vara hemma med henne. Har fått ett intyg på VAB-dagar för henne. Var någonstans gick det fel? Har jag sopat för mycket? Varit tillgänglig för ofta? Skulle jag ha prioriterat henne efter mig själv? Kunde jag på något sätt ha förhindrat denna djupa depression? Frågorna hopar sig..
Det är arbetet med eleverna som idag lyfter mitt humör. Eleverna är positiva och fyllda med energi. Varje dag får vi skratta ihop minst en gång. Hade jag fått fokusera bara på undervisningen och samvaron med eleverna så hade detta jobb varit rena drömyrket för mig. Barn är ju det bästa som finns.. varför är det så många vuxna idag som jagar allt annat än tid med sina barn? Varför är husvagn i Riksgränsen, skotrar, bilar och "värsting"semestrar så viktiga? Hur kommer barn i dessa familjer att må som unga vuxna? Bättre än mitt barn? Sämre än mitt barn?
Många tankar roterar i huvudet. Finns det någon som sitter med svar?
I så fall varsågod och ös på. Jag lyssnar. Tack för ordet.
