Asperger.
Jag smakar på ordet. Upprepar det inom mig.
Asperger.
Jag
som jobbar inom skolans värld, har stött på ordet förut.
Ordet,
men inte människan bakom.
Eller
så har jag det, och gör det dagligen utan att veta om det
Den
är lurig den där Asperger.
Speciellt
om du själv är en öppensinnad människa.
En
människa som inte gärna sätter in andra i fack.
Du
ser Asperger på tisdagkvällar och du älskar honom.
Sheldon
Cooper, han är ju så underbar.
Du
älskar honom.
Jag
älskar honom.
Jag
har min alldeles egna Sheldon hemma.
Utan
tvångstankarna, tack gode gud för det.
Nu
har mitt älskade barn fått sin diagnos.
Jag
kan inte säga att jag är förvånad.
En
dag sa hon till mig, mamma jag känner mig fel.
Då
började jag fundera. Eftersom både skola och samhälle är så
fyrkantigt,
så
kanske de behöver sätta en stämpel på min dotter.
Den
stämpeln, det facket, är förmodligen Asperger.
Så
tänkte jag och jag hade rätt.
Skolan
och samhället behöver denna diagnos för att förstå min dotter.
Asperger
syns inte utanpå.
Därför
har andra svårt att förstå hur en så högintelligent människa
har
svårt med socialt samspel. Har svårt att sköta vardagliga rutiner
utan ett schema.
I
och med diagnosen öppnas möjligheter.
När
samhället och skolan förstår vill de hjälpa.
Hjälpa
min dotter att passa in i fyrkanten.
För
det är viktigt för samhället att vi gör det.
Vi
får vara annorlunda, men på samhällets villkor.
Nu
får min dotter en massa rättigheter
och
det är ju bra. Även om jag innerst inne tycker att det är
samhället
som
är lite väl fyrkantigt.
Men
det kan ju få min dotter att må bra med sig själv igen.
Och
det är viktigast för mig.