Min summering av 2016: första halvan var skit (en förlängning av 2015 som var skit) och andra halvan har inneburit positiva förändringar.
2017 ska bli året som fortsätter med det positiva. Och det ska bli mitt träningsår.
Men innan jag fortsätter vill jag klargöra en del saker:
1. Jag är kroppsaktivist. Alla kroppar är bra kroppar, oavsett hur de ser ut. Min kropp är helt okej, men den begränsar mig just nu i och med min vikt. Jag har dessutom varit konstant trött så min viktresa neråt handlar mest om att få ork, energi och möjlighet till träning.
2. Jag är inte ett fan av dieter. De som skapar dessa dieter är egentligen inte ute efter ditt välmående utan av dina pengar. Du måste hitta ditt sätt att må bra. Jag kör Viktväktarna nu endast för att deras poängsystem tilltalar mig. Det funkar för mig och min make just nu. Dessutom innebär mötena lite mer socialt liv för mig.
3. Träna gör man för att må bra. Det är jag själv som avgör vilken träningsform som får mig att må bra. Jag tycker om styrketräning (att forma kroppen) och dansinspirerade gruppträningar (hallå, vem gillar inte dans liksom ;-)). Det som funkar för dig, avgör DU.. ingen annan.
4. Mitt sätt att leva är kanske inte kompatibelt med ditt. Och det är ok. Men acceptera att det som fungerat för dig, fungerar kanske inte för mig.
5. Att säga att det handlar om prioriteringar eller sitter i psyket är strängeligen förbjudet på mina sidor på fb eller instagram. Skuldbelägg inte på det sättet. Då är du inte välkommen. Som sagt, ditt välmående bygger på dig och dina förutsättningar. Mitt välmående bygger inte på det som får dig att må bra.
6. Jag gillar att få tips och pepp. Men tänk till innan du yttrar dig. Det finns följare/vänner på mitt konto som inte mår bra av hets och skuldbeläggning.
Som sagt, 2017 ska bli mitt träningsår. Kanske året även kommer att handla mer om mig själv. Huvudsaken att jag mår bra och att de mina mår toppen.
Mitt nyårslöfte? Ja av princip brukar jag inte ge några nyårslöften. Men min hjärna ändrade sig i skrivandets stund.
Mitt nyårslöfte är att inte klampa in på andras konton och vädra oombedda åsikter utan filter. Har jag inget snällt att säga så säger jag det inte alls... på fb/instagram. Kan tyvärr inte lova detta om vi träffas irl ;-)
Gott Nytt År alla. Vi ses nästa år.
Bildtext: Nya året välkomnas i hemmets lugna vrå. Mitt sällskap är katterna (maken jobbar och dottern är hemlig och har stängt in sig i sitt rum) fram till 22.00. Därför den enormt sexiga combon av lilla svarta och rosa myssockar :-D
lördag 31 december 2016
torsdag 3 november 2016
Hur svårt kan det vara??
Det är
som att föräldraskapet upphör då barnen blir tonåringar. Jag
skulle vilja påstå att är det någon gång föräldrar sätts på
prov, så är det när barnen blir tonåringar.
Det är
jobbigt att tampas med fördomar och vikthets. Det är jobbigt att
lida av ätstörning och självhat. Det är tufft att må psykiskt
dåligt. Jag har själv varit där så en viss erfarenhet har jag på
det området.
Men...
gissa om det är tufft och jobbigt att vara förälder till någon
som mår dåligt. Som går igenom allt ovanstående. Då du måste
vara stark medan ditt inre går sönder. Och ingenting du gör, kan
hjälpa på traven.
Efter
att ha läst ett instagraminlägg om tidningen MåBra (hos
inte_märkvärdig_men_tänkvärdig, en underbar männniska f.ö)
började mina tankar snurra kring tidningar som dessa. De är rena
rama skittidningar för de får en att må allt annat än bra.
Hur som
helst, jag har många gånger letat efter tidningar som riktar sig
till mig. Som får MIG att må bra. En 46-årig hårt arbetande
kvinna som är mamma till en tonåring. Som fullständigt struntar i
grå hår och rynkor. Som inte är religiös. Som älskar att dansa
och titta film. Som lyssnar på hårdrock, punk, disco. Som är allt
annat än händig, modemedveten eller intresserad av mat. Som
faktiskt är nöjd med mitt yttre för det mesta. Jag behöver
verkligen inga tips på hur jag slipper mitt sötsug eller recept på
nyttiga kladdkakor.
Nyttiga
kladdkakor smakar skit!! (en åsikt, inte fakta ;-))
Det
finns ingen tidning som tilltalar mig. På min önskelista finns en
tidning som riktar sig mot föräldrar till tonåringar. Med tex
tips på snabba och enkla maträtter, Lista med uteställen för
30-40+ med recensioner (på musiken och dansmöjligheten) .Tips hur
man hanterar vikthets och ätstörningar hos ens barn. Tips på
bloggar som riktar sig till såna som mig.
Hur
svårt kan det vara??
söndag 30 oktober 2016
I nöd och lust
Så många gånger jag har ställt mig
upp igen, det är helt fantastiskt. Men det börjar bli lite väl
många ronder nu. Psyket är starkt, en skoningslös bulldozer och
fram till nu har kroppen hängt med. Nu börjar kampen ta på
fysiken, vilket utmynnar i en trötthet. En förlamande trötthet
vibrerar i kroppen men psyket manar på. Inte ge upp. Du måste se
till att ditt barn klarar sig själv först. Sen kan du ge vika. Var
inte en mes, känn inte efter så mycket.
Allt det här kämpandet med tillvaron
där den största glädjen är att ens barn äter middag med en,
eller att kylans förlamande grepp om stan släpper taget, eller att
soffan är katthårsfri på kvällen när man kommer hem från
jobbet. Det greppar tag och drar ner.
Visst det är fantastiskt att kunna
uppleva små glädjeämnen, men nog hade det varit skönt att få ha
några månader där det största bekymren skulle vara lite för
svalt sovrum, för hög elräkning, katthår på spisen eller för
trånga kläder.
Hur som helst, i motgång testas
vännen. Och jag har insett att jag har en riktigt sann vän i min
make. Han har stått vid min sida vid varje motgång. Vi hann få
några månader tillsammans då livet lekte och förälskelsen bar
oss ovanför vardagens grå massa. Han var en 25-årig singelkille
som valde en 34-årig småbarnsmamma och som dessutom stannade vid
min sida trots allt han fick gå igenom med mig.
Nu har jag bearbetat all sorg
föräldrarnas bortgång o min infertilitet innebar och min
känslomässiga blockering har därmed släppt. Flytten innebar en
stor omställning men var så bra för min dotter. Äntligen mår hon
bra. Hon äter, ja hon till och med lagar ett mål mat själv när
hon blir hungrig och inte ids vänta på middagen.
Facebook och Instagram, har skaffat mig
bekanta via dessa medier. Men blir ibland så less, Allt hat som
florerar. Det gör mig ledsen. Fasaden som upphålls, det där
klämkäcka.. det gör mig ledsen. För jag orkar inte just nu. Orkar
inte vara konstant glad och positiv utåt. Jag är fylld av intensiva
känslor, konstant. Finns som inget mellanläge. Funderar på att ta
en paus från dem igen. Men samtidigt så har jag hittat konton som
får mig att fortsätta kämpa mot hatet och orättvisor. Som får
mig att känna mig meningsfull.
Riktigt nära vänner har jag inte. Men
det är okej. Det gör vissa beslut enklare att ta. Som att flytta
155 mil till exempel.I
söndag 31 juli 2016
Drastiskt beslut är ibland livsnödvändigt
Ni
vet den där känslan man får efter att man haft en sprängande
huvudvärk som till slut släppt?
Jag
brukar bli euforisk och fylld av rastlös energi som jag behöver få
utlopp för och därför städa frenetiskt hemma eller ta en lång
rask promenad.
Den
känslan har jag konstant just nu. Att vara förälder när ens barn
mår dåligt är fan inte lätt. Jag kan tänka mig att när ens barn
är allvarligt sjuk så infinner sig ändå ett slags hopp eftersom
det är nödvändigt för att orka. Men när ens barn inte vill leva,
då har man inte ett endaste halmstrå att greppa efter. Hur
hanterade jag detta? Jo jag lade mer fokus på mitt jobb. Det var ju
någonting jag kunde kontrollera och som dessutom var utmanande. All
energi gick åt till jobbet så när jag kom hem var jag helt slut.
Flera nätter i veckan låg jag sömnlös och grubblade på
hemsituationen och grät av förtvivlan och frustration.
Mitt
barn fick medicin mot sin depression och det hjälpte en del mot de
själsliga sår hon har. Men hon åt fortfarande dåligt, hon sov
bort mycket av sin tid, hon misskötte skolan och hon stängde in sig
på sitt rum. Jag försökte med piska och morot, försökte vara
förstående och försökte peka med hela handen. Ingenting hjälpte.
Hon vantrivdes och var bara en skugga av sitt forna jag.
Till
slut tog jag beslutet att göra något drastiskt. Något som hon och
jag pratat mycket om länge. ”Nu flyttar jag och Isabella” sa jag
till maken. ”Du får mer än gärna haka på, men jag förstår om
du inte gör det.” Det fanns inga andra alternativ längre, vilket
min make förstod.
Så
sedan 10 juli detta år är vi Uddevallabor, hela högen. 155 mil
söderut gick flyttlasset och det var kroppsligt slitsamt. Vi lämnade
föräldrar, syskon och syskonbarn och det är själsligt
uppslitande. Men det var nödvändigt.
Att
se mitt barn idag ger mig förhoppningar. Hon äter, hon skrattar,
hon umgås med oss. I augusti börjar hon om ettan på gymnasiet för
tredje gången. Jag har lovat henne att bli en mer närvarande mamma
som hjälper henne med det praktiska (påminna om läxor/prov, passa
tider mm) om det behövs. Nu kan jag bara hålla tummarna att
kompissituationen lättar för henne så kan jag slappna av lite mer
och sova bättre på nätterna. Och min dotter kan så småningom
komma ut i arbetslivet.
torsdag 18 februari 2016
Torsdagsless
Känn ingen press
Gör bara det du ska
Lite stress
Ska du väl ändå tåla
Nu är jag less
på att inget är nog bra
Jag blir aldrig en "success"
Dags att dra från denna håla
Jag vill inte leva med skammen
att aldrig något gjordes
Inte heller med ordet OM
Vill inte vara den som aldrig tordes
Nu har jag funderat länge nog
Dags att ta ett beslut
Jag vill vara den som steget tog
och som lever livet fullt ut
Gör bara det du ska
Lite stress
Ska du väl ändå tåla
Nu är jag less
på att inget är nog bra
Jag blir aldrig en "success"
Dags att dra från denna håla
Jag vill inte leva med skammen
att aldrig något gjordes
Inte heller med ordet OM
Vill inte vara den som aldrig tordes
Nu har jag funderat länge nog
Dags att ta ett beslut
Jag vill vara den som steget tog
och som lever livet fullt ut
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)