När ens barn har ångest

Det finns dagar då jag mår dåligt, då jag är riktigt under isen. Men jag tillåts inte må dåligt , utan måste vara stark. Jag måste vara min dotters klippa. Den som bär henne under hennes tunga stunder. Det blev bättre när vi flyttade ner till Uddevalla. Hon får gå ett gymnasieprogram som passar henne utmärkt. Hon fick nya bekantskaper. Men nu är hon ensam igen. Hennes sociala akwardness försvårar umgänge med andra.

Nu kommer det dagar då hon har ångest och dövar den med att sova bort tiden. Idag verkar vara en sådan dag. Hon sover mest hela tiden, har inte kommit ut ur rummet alls. Jag har tittat till henne några gånger för att försäkra mig om att hon andas.

Jag hade behövt komma ut och ta lite frisk luft. Ta en träningsrunda i mina älskade trappor. Men jag sitter hemma som stand by ifall hon stiger upp och är hungrig. Eller vill ha mitt sällskap. Kanske ta en promenad.

Mitt liv har varit i stand by i några år nu. Det finns dagar då jag bara vill gråta, men jag kan inte ge efter för den känslan. Att kapsla in sin sorg och frustration, det tar på kroppen som nu värker då och då. Det finns en oro att värken blir kronisk. Att jag till slut inte orkar kämpa emot.

Idag orkar jag kämpa. Idag mår jag ganska bra, men jag är uttråkad och träningssugen. Önskar att jag hade någon att prata med. Att bjuda på kaffe och svamla bort tiden med. Någon som ger mig hoppet om ljusare tider...

Det fanns en tid då hon var glad och nöjd. Då hennes behov var basala: mat, sömn och kärlek. Då jag kunde trösta henne och vara hennes lekkompis. Det var enkelt att vara mamma då.

Svinaktiga män, ett nytt fenomen??

Idag fylldes jag av en olustkänsla som jag inte haft på flera år. Jag läste ett inlägg på instagram av en kvinna jag inte känner personligen, men en kvinna jag likväl tycker om och vill väl. Hennes konto har invaderats av män som inte vill henne väl.

När hon berättade om detta, förflyttades jag 30 år bakåt i tiden. Då jag gick gymnasiet. Hur utsatt jag kände mig varje dag då jag gick till skolans fik- För på vägen dit var man tvungen att passera en sittbänk (oranga stolar) där ofctast ett gäng killar satt och synade alla förbipasserande tjejer. Varje gång jag passerade gänget, kröp jag ihop för att inte synas. Jag är 163 cm lång (kort alltså) men kutade med ryggen och försökte göra mig mindre. Hur sjukt är inte detta?

Jag förflyttas även till tiden då jag flitigt besökte diskotek eftersom jag älskar att mingla och att dansa. Min röv var tydligen till för allmänheten att tafsa på. För det gick inte en utekväll utan att min kropp förvandlades till ett köttstycke som det var fritt fram att genomgående syna och tafsa på.

När jag skulle promenera hem dessa kvällar, valde jag oftast en mindre upplyst väg för att smälta in i omgivningen. Kanske ologiskt val anser väl de flesta, men för mig var det helt logiskt att ta omvägar hem som inte var upplysta eller vältrafikerade. Jag kände mig som tryggast då (småstad).

Jag flyttas även till mellanstadietiden då jag fick höra att jag var en flodhäst (då jag spelade fotboll på rasterna och killarna inte kunde tackla ner mig), som hade mustasch och håriga ben. Då jag blev nebrottad av en jämnårig kille som sedan la sig på mig där i snön och låg kvar där ett tag. Då fattade jag inte vad han pysslade med men jag fick en olustkänsla i magen.

Jag har alltid varit viljestark och kört mitt race och inte tänkt på vad andra tycker och tänker. Jag har sett mig som självständig och stark. Skinn på näsan, ingen man trampar på. Målmedveten, driven. Ändå har jag varit med om män som betett sig som svin.

Att påstå att våldtäkter är ett nytt fenomen som uppkommit i och med ”flyktingkrisen” är bara ett stort jävla hån. Vita medelålders män som berättar ”sanningen”. De männen har bidragit till den skeva kvinnosyn som finns idag. De är, märk väl, jämnåriga med mig.... Vi stackars sköra kvinnor blir slagträn i en hatkampanj, som barn i en skilsmässa. Fy fan för er ”sanningssägare”!!

Det är män som dem som får mig att sakta men säkert börja avsky män. Jag blir kräkfärdig.. och arg.. så fruktansvärt ilsken, kränkt och hatisk. Och det värsta i kråksången är att de lär inte fatta att det är de som förstör. För dem är det viktigast att synas och höras. Att lyssna lär de aldrig göra.....

Inget hemmafrumateriel

Ja så var jag här igen. Skriver hellre blogginlägg än att ta tag i hushållssysslor. Att städa, hur tråkigt är inte det? Som att spackla och slipa vägg innan den ska tapetseras. Ett arbete som inte syns när allt är klart men som syns om man inte gör det. Så onödigt.. 

Jag kallar mig feminist. Men undrar om mitt äktenskap verkligen är så jämställt som jag vill att det ska vara. Min make brukar få ta tag i det där tråkiga, för av någon outgrundligt anledning har jag aldrig ork för det.

Visserligen har jag närapå utmattningssyndrom för jag är konstant trött och saknar motivation till annat än att gå till jobbet. Ja, motivation till att gå till jobbet är väl lite överdrivet, men man får ju åtminstone lön för mödan. En lön som man inte riktigt har ork att spendera på sådant man tycker är roligt. Men förvisso pengar till det nödvändiga.. Ja och så får man lite socialt liv och utmaningar.

Eller nu ljuger jag. Jag har motivation till att träna. Det är ju kul. Men när jag jobbar, orkar jag inte vara motiverad till träning. Då biter jag ihop och går till gymmet ändå, för träning gör att jag känner mig mindre trött.

Min högsta önskan (förutom frisk familj, fred på jorden och allt det där andra som man nu ska önska om man är en sund och snäll medmänniska) är att maken blir hemmaman och därmed hinner och orkar göra det jag tycker är tråkigt.. Jojo, så jämställd är jag innerst inne ;-).. Men visst, han behöver också det sociala liv jobbet innebär, samt känna uppskattning för det han gör. Så ego är jag inte att jag missunnar honom det.

 Men önska får jag väl ändå göra ?

Ja, jag erkänner, jag är en udda fågel... eller så är jag sönderstressad  av livets motgångar så jag önskar mig ett ojämställt äktenskap till min favör.

Bildtext: Jag skrev en lista på det jag tänkte få gjort innan söndag. Ingenstans står det om något blogginlägg. Nå då kan jag stryka det som inte står på listan från listan :-D