Det finns dagar då jag mår dåligt,
då jag är riktigt under isen. Men jag tillåts inte må dåligt ,
utan måste vara stark. Jag måste vara min dotters klippa. Den som
bär henne under hennes tunga stunder. Det blev bättre när vi
flyttade ner till Uddevalla. Hon får gå ett gymnasieprogram som
passar henne utmärkt. Hon fick nya bekantskaper. Men nu är hon
ensam igen. Hennes sociala akwardness försvårar umgänge med andra.
Nu kommer det dagar då hon har ångest
och dövar den med att sova bort tiden. Idag verkar vara en sådan
dag. Hon sover mest hela tiden, har inte kommit ut ur rummet alls.
Jag har tittat till henne några gånger för att försäkra mig om
att hon andas.
Jag hade behövt komma ut och ta lite
frisk luft. Ta en träningsrunda i mina älskade trappor. Men jag
sitter hemma som stand by ifall hon stiger upp och är hungrig. Eller
vill ha mitt sällskap. Kanske ta en promenad.
Mitt liv har varit i stand by i några
år nu. Det finns dagar då jag bara vill gråta, men jag kan inte ge
efter för den känslan. Att kapsla in sin sorg och frustration, det
tar på kroppen som nu värker då och då. Det finns en oro att
värken blir kronisk. Att jag till slut inte orkar kämpa emot.
Idag orkar jag kämpa. Idag mår jag
ganska bra, men jag är uttråkad och träningssugen. Önskar att jag
hade någon att prata med. Att bjuda på kaffe och svamla bort tiden
med. Någon som ger mig hoppet om ljusare tider...
Det fanns en tid då hon var glad och nöjd. Då hennes behov var basala: mat, sömn och kärlek. Då jag kunde trösta henne och vara hennes lekkompis. Det var enkelt att vara mamma då.
